Melker
Igår blev min kusins hund Melker, 11 år, tvungen att avlivas. Han har varit sjuk länge och igår var det dags. Har varit ledsen i flera dagar och jag kan inte leva mig in i hur det nu känns för Oscar och Anna. Det blir som en riktig familjemedlem, som plötsligt ska grävas ner i jorden. Jag förstår inte hur jag själv ska kunna hantera något sånt om det hände någon nära till mig.
Jag har känt Melker i 11 år. Han var den finaste och snällaste hunden jag någonsin träffat. Därför förtjänade han att få koppla av och somna in, så han slapp lida mer.
Kommer sakna honom på våra campinghelger på somrarna. Då man hela tiden får se upp för andra hundar som gick förbi, det var då han ofta började skälla och vifta på svansen. Kommer sakna att höra hans små klor skrapa i golvet eller att höra honom skälla när man ringde på dörren. Kommer sakna att höra Oscar säga att han måste skippa sista lektionen för att Melker måste ut och rastas...
Trots att det inte är min hund, och trots att jag inte hann träffa honom innan han hann bli sjuk, är jag så ledsen. Jag blickar tillbaka då och då, och då kommer tårarna. Jag blir desto mera ledsen av att tänka på hur ledsen Oscar är, och Anna.
Melker, jag hoppas du har det bra nu. Du kunde inte få ett bättre liv utan Anna, Oscar och Stig. Nu slipper du ha ont. Sov ut och ät hur mycket leverpastej och godis du vill! <3
Ha det så bra, vi saknar dig.
Kommentarer
Trackback
