Be för Norge inatt

Jag känner att, efter hur allt har blivit, så vill jag bara lägga min mening om det här. Något måste man säga.

Detta kommer bli ett rätt så bildlöst inlägg. Jag orkar inte lägga upp en massa artiklar som jag brukar, men jag ska såklart länka så att ni kan läsa själva.

Jag vet inte hur jag ska säga. Detta kom så plötsligt. Ni som inte vet vad jag snackar om, så talar jag om terrorbomben i Oslo, Norge som skedde i eftermiddags, och skottlossningen på lägret. Ni som inte fattar ett dug, klicka här och här .

Det är så tomt bara. När jag såg det, blev jag så oerhört deprimerad, jag ville bara gråta. Jag har aldrig känt så förut, inte för något sådant liknande. Jag kanske låter känslokall, självklart blir jag ledsen och ber till Gud att allt ska lösa sig, men jag tänker alltid "Såhär är världen idag..". Och det sårar mig djupt. Jag vet inte vad jag ska göra mer, det känns som om allt går utför, som om det bara rullar en stor stenkula mot en, och den går inte att stanna. Som om Jorden hänger på ett tunt snöre som när som helst brister. Så känns det. Det finns ingen tygghet längre. inte någonstans. Hur ser det ut om 5 år? Hur ser det ut om 20 år, eller 50 år? ....Ingen vet. Jag kan bara säga att, jag är rädd. Jag är rädd. Jag är rädd, för det är nära mig och mina nära och kära. Detta kanske bara var ett norskt politiskt uppror, men jag är ändå rädd.

Jag vet, det låter kanske fånigt, men för mig är det helt självklart. Så fort jag hörde det på nyheterna om bombattacken, tänkte jag direkt på Alexanders välmående, han som bor i centrala Oslo. Det var mycket därför jag blev så deprimerad. Jag visste att han var i välmående, annars hade de skrivit om det i tidningarna. Men jag tänkte mig "om hur det kunde ha blivit ifall han var med i bombattacken". Jag blir så ledsen. Så jag förstår dem som sörjer ikväll, om hur deras barn, sköts ner, flydde skräckslagna, i land och i vattnet. Hur de fick kämpa för varandra, för att överleva. ( Det blev mycket text nu, jag vet. Men, tänk er själva. Det kunde ha varit eran mamma, eran syster, er kusin, er bästa vän, er tvilling. Vem som helst.

Jag loggade fort in på Facebook för att hålla mig uppdaterad om Alexander. Han mådde fint, som jag hade hoppats. Men han är också ledsen inatt, och lider med oss. Därför ville han dela det med oss. :love:


Så nu tycker jag att alla ska ha en tyst minut för de som avlidit i detta trauma. En tyst minut för de som förlorade en familjemedlem idag. En tyst minut för dem som medlider. En tyst minut för dem som gjorde detta, dem som har haft en förjävlig uppväxt, och som dem men för livet. Det är synd om dem också, som inte fick tillräckligt med trygghet och kärlek som små. Låt oss nu alla ta en tyst minut, för alla som lider denna natt...Låt oss be..nu.

:love: R.I.P :love:

Kommentarer
Postat av: Petra

hej! jag hade en tysst minut med alla andra på ett röda korset läger! vi skickade en bild till dom i norges rödakorset att vi sörjer också!

2011-07-31 @ 19:07:30

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback