Jag vill inte skiljas!
Sitter i skolans bibliotek i väntan på ett infomöte om mitt års sommarjobb. Även om alla uppgifter nu är inlämnade och klara, inga F och skåpet utstädat, känns det inte så bra.
Känner jag hur det känns i nuet, eller någon vecka framåt, känns det bra. Jag har ju bara lov. Varmt. Mysigt.
Men tänker jag på höstterminen, känns det inte längre lika bra. Jag älskar min skola. Jag trodde inte det skulle bli så bra som det blev. Jag kände "vilken tur jag har!". Jag valde rätt! Jag gjorde verkligen det!
Under detta läsår har det bara varit glatt, även om skolarbete tagit upp lite tid. Men kompisarna, de mysiga rasterna och att ha det så mysigt och nära sitt hem, har varit underbart.
...Fram tills den dagen så de skickade ut meddelande till alla lärare och elever att ett beslut tagits. De hade då beslutat att lägga ner skolan. För stor konkurrens, för få sökande. Jag förstår detta, så mycket som alla gymnasieskolor konkurrerar om alla ungdomar. Och fler och fler friskolor som öppnas.
Jag har nu accepterat detta. De första veckorna var jag rent av förbannad och ledsen. Jag som hade en bild av hur mina två år med media-inriktning skulle bli här. Nu blev det helt plötsligt inte så, och man tvingas gå till en skola man inte valt. Alla andra har ju fått välja gymnasium. Varför får inte vi? Vi som redan blivit lovade?
Så känner jag fortfarande, men känner att det inte är någon idé att vara arg.
Så nu sitter man här, sista gången på biblioteket, där man suttit vid Fantasy-hörnan som är klädd med en väldigt fin plansch på Frodo bredvid mig. Det klart att byggnaden och biblioteket kommer finnas kvar. Men det kommer inte längre vara mitt. Jag kommer inte längre komma hit för att jag ska göra klart ett arbete eller trösta mig med lite fin musik av John Williams eller Howard Shore. Den tiden är förbi.
De flesta i min klass kommer följa med till min nya skola, men inte alla. Vi som fått sådan fin kontakt allihop. Det är jag förstås ledsen över, nu när jag inser att det bara är tre dagar kvar ihop. Men det kommer mer. Att tvingas skiljas från min skoldator. Varför kunde vi inte fått dem som plåster på såren för allt de ställt till med!?
Ikväll är det dags att rensa den. Imorgon, glider den ur mitt grepp. Vi har haft ett bra år ihop, må jag säga. Vi två, har gjort stora framsteg.
Bild från dagen då jag fick den
Kommentarer
Trackback
