Michael Jackson 1958 - 2009

 

Idag har det gått fyra år, fyra somrar sedan denna underbara, goa man avled. Är inte det orättvist?

Jag citerar Gandalf: "Some that live deserve death. Some that die deserve life."

Sant.

 

Jag vet bara att Michael Jackson var som medicin för många. Han gjorde många glada och gav många livsgnistan tillbaka. Jag blir iallafall väldigt glad när jag lyssnar på hans låtar, fast ändå väldigt ledsen nu när man vet att han inte finns längre, och att han själv haft ett väldigt jobbigt liv under sina år. Även när jag tänker på hans stackars familj som saknar honom.

 

 

Allt det jag säger, är ju rätt så självklart, eller hur? Så att det nästan känns lite smörigt och klychigt eftersom det ju är...självklart. Jag hoppas fler än jag tänker på detta.

 

Jag får den spontana känslan...han ska ju alltid finnas!? Han har ju ALLTID funnits, eller hur? Jag minns det som igår, när jag som under de flesta sommarlov, satt uppe på natten, i min mammas stora dubbelsäng där vi tidigare på kvällen kollat film allihop. Alla sov förutom jag. 
Plötsligt ser jag hur folk spammar deras bilddagböcker med : "RIP MJ". Jag blev väldigt fundersam, och gick in på Michael Jackson's wikipedia där det stod: 

 

Då förstod jag hur det låg till. Kungen av pop var död, och hade alltså dött någon timme innan. Minnesstunder hölls överallt i världen. Även grupper i Nordstan samlades runt en bild, ett gäng blommor, värmeljus och en bandspelare som spelade hans mest kända låtar.

 

Fyra år idag då, alltså. Vad tiden går...

 

 

Ville ändå säga några ord på hans minnesdag, för det förtjänar han.

 

För du vet väl det, Michael...You're not alone, I'm here with you. Though we're far apart, you're always in my heart.